Afrika

Status: Internet ar det langsammaste jag upplevt i mitt liv. Eller sa har jag bara fortrangt 90-talet... Darfor kommer en uppdatering i kortform :)

Efter orienteringslagret i Lusaka under tisdag/onsdag forra veckan akte jag o Nathan till stan dar vi ska spendera dom narmaste manaderna: Mufulira.

Nathan: 22 ar och en charmor, vi kommer bra overens minsann vilket ar tur eftersom vi kommer spendera ungefar all var vakna tid tillsammans under utbytet.

Alice: Vardmamma. Det forsta hon sa nar vi sags var "Welcome to Mufulira, please call me mum". Manninskor undrar om hon ar "ooh the fat lady?!" nar vi berattar var vi bor. Sa, hon ar snall och vaggar fram och sager okeee, okeee, hela tiden :D

Nyuma: Vardsyster och vi delar rum. Hon har minst 40 handvaskor och 120 par skor och senaste modellen av Samsungs musikmobil.

Dessutom bor pappa George och bror Kabesi hemma med oss.

Hittills har vi haft stromavbrott minst varannan kvall och det regnar regnar regnar. Vilket innebar mysiga hemmakvallar med familjen, med tanda ljus men oftast utan strom.

Naval, bilder kommer sasmaningom.

Söndagen vi alla väntar på

Vi förbereds. Krishantering, förbandsomläggning, hiv-info, kulturmöten, informellt lärande, målformuleringar, studiebesök, promenader till Drottningholm, titta på regnet, gruppdynamik, bli gödd (maten här på Kärsön utanför Bromma där vi håller hus serverar sjukt god och sjukt mycket mat, jag njuter och tar en kopp kaffe till - man får ju passa på) och lära sig av citat som "det blir aldrig som man tänkt sig, men det brukar bli rätt bra ändå". Just det citatet känns märkligt välbekant och välanvänt, men tydligen är det en fd YPD-deltagare som kläckt det nångång när ingenting blev som det skulle men allt till sist ändå varit bästa upplevelsen nånsin. Med andra ord, jag känner mig åtminstone inte oförberedd nu när jag ger mig iväg.

Annars har dagarna av förberedelser präglats av att lära känna varandra. Lyckorusen av att ha en gemensam resa att se fram emot är överväldigande, men blandas av sorgsna hejdån och i gemenskapens kollektiva känslosvängningar känns alla känslor dubbelt upp, på något märkligt sätt. Men som jag säger: Nu är jag redo att åka! Zambia, here I come!

2 dar kvar...

Två månader försvann, vart tog dom vägen? Nånstans på pendeln mellan Uppsala och Stockholm..kanske? Nu är det bara en resa till huvudstaden kvar och det som främst upptar min tankeverksamhet är prylar. Prylar, som jag med jämna mellanrum släpat runt till diverse platser i Sverige och världen det senaste året ska nu få plats i en ryggsäck. Komprimering, ransonering, organisering. AAAhhhh! Men vem behöver ett par extra byxor när man kan packa ner en uppblåsbar jordglob och kökshandukar med kafferep-motiv?

Nåväl, förberedelserna börjar lida mot sitt slut. Mitt livs första inlägg in i blogg-världen är snart avklarat även det. TBC-bölden är läkt. Maliariatabletter har börjat knapras (inga biverkningar, so far knack knack ta i trä). Jag har packat ner nyponsoppa och lakrits. Lina är världens snällaste som lånar ut sin mobil som inte är operatörslåst. Jag åt världens godaste Flygande Jacob i förrgår. Jag är redo.

Resan till Zambia går med utbytesprogrammet Youth Partners in Development och anordnas av organisationen Centrum för Internationellt Ungdomsutbyte. De sex deltagarna till Zambia ser ni här, jag och Hanna kommer bo i provinsen Copperbelt i nordcentralaste Zambia, nånstans 6-7 mil ifrån varandra. Staden jag ska bo i heter Mufulira och ligger 16 km från gränsen till Kongo, ja ni kan ju hitta själva. OOOHh där ska jag bo tillsammans med Nathan, 22 år, i en värdfamilj i tre månader. Jag kan knappt bärga mig. Jag är spänd av förväntan!

Utöver deltagarna till Zambia är det 8 stycken som åker till Kambodja. Sen ska vi alla samlas i Sverige, och då ska jag bo i Umeå. Jag, Nathan och några arbetspar till. Eftersom jag aldrig varit längre norr ut än ...öörmpf, Uppsala hhrmff, så ska det bli ett minst lika stort äventyr. Nästan så jag hoppas på snö där i april... eller nä, jag ångrade mig. Temat för utbytet är i vilket fall HIV/AIDS, och tanken är att det ska avspeglas i vår arbetsplacering och i våra projektarbeten.

I vilket fall.. här är min blogg. Hoppas kunna hålla er där hemma, er där borta och alla där emellan lite uppdaterade om hur det går och hur jag mår. Trevlig läsning!