Jag har reflekterat en del over doden senaste veckan. I Sverige har jag en gang i mitt liv varit pa en begravning. Min gammelmormor dog, hon blev 102 ar gammal. Begravningen var ett vackert avsked av en manniska som levt ett fantastiskt langt liv, fullt av berattelser och upplevelser. I Zambia har min vardmamma, bara under tiden vi varit har, utan att overdriva varit pa 10 begravningar. HIV/AIDS ar overallt, och trots att hon benamner det "the disease" och menar att man kan skydda sig fran sjukdomen genom att ga i kyrkan, och trots att det ar fyllt med sa mycket stigmatisering att bli sammankopplad med HIV sa ar det ett faktum... jag har aldrig varit med om sa manga begravningar.
Och sa kom det sig da att nagon jag kande gick bort. Mr Banda. 38 ar. Vi kande kanske inte varandra sa att jag i Sverige skulle gatt pa hans begravning (eftersom var relation lite liknade den jag hade med Nils-Jannert, aka Copyguy pa Campus i Vaxjo, det vill saga, Mr Banda agde en av copyshopparna i stan) men eftersom vi ar i Zambia och jag faktiskt traffade honom var o varannan dag sa gick jag pa hans begravning. Bade till kyrkan (en timmes reflektioner om Mr Bandas liv samt boner och sang) och till kyrkogarden, dar graven redan var gravd, men kistan saktes ner och blev igencementerad till alla kvinnors sorgegrat. Dessutom blev jag fragad om jag ville lagga blommor pa hans grav, Jo men visst sager jag. Utan att veta att tanken ar att jag ska ga fram till graven framfor alla och lagga blommor. Vilket i och for sig inte ar nagra problem om det inte vore for att kyrkogarden ar en enda lervalling, jag har sandaler pa mig och halkar omkring bland 20-talet nygravda gravar (de flesta fodda pa 60-/70-talet) med mina blommor i handen. Min enda tanke var "Oh snalla (Gud kanske ar fel ord har, men det var faktiskt en stilla bon jag bad), gor sa att jag inte ramlar over nagon av dessa gravar".
Det gick vagen. Inga missoden. Blommorna pa graven och jag balanserade darifran.
Saken ar. Mr Banda dog inte av AIDS. Han dog i en bilolycka. Igar dog en van till en van som ar sjukskoterska, inte av AIDS utan for att hon tog sitt liv. Jag blir sa konfunderad. Doden, den ar overallt. Folksamlingar vid grannhusen ser jag varje vecka, nar kvinnorna ar dar i sina chitenges (kjoltyg i zambiska monster o vackra farger) och graten och sorgen hors i hela kvarteret. Doden.
Och pa tal om doden dog familjens papegoja i sondags. Dodsorsaken ar oklar, men min hogst ovetenskapliga teori ar helt klart understimulering. Eller eventuellt tristess. Och sex kycklingar fran mammas kycklinguppfodning dog. Fem av sjukdom, en av rodmyreangrepp. Som tur ar har hon over 400 kvar.
Sista veckan i Mufulira. Fullt upp med projektavslut, utdelning av klader och mat till skolor och foraldralosa och projektrapportering.
Kramar
tisdag 25 mars 2008
onsdag 12 mars 2008
en helt vanlig dag...
Vaknar av att Mum stokar runt i koket, kl har atminstone passerat fem nar radion satts pa och huset vaknar till liv. Jag forstar mig inte pa denna morgonenergi, helst vill jag ata min frukost i lugn o ro, men forst ska det diskas undan fran igar (eftersom det inte fanns vatten da) och sopas rent och hangas tvatt. Sen kan frukostintaget ske. Smiter lite fran morgonsysslorna genom att somna om, atminstone ett tag.
Jag o Nathan promenerar till den Community School dar vi ska bygga skolbankar. Vi korsar jarnvagssparet och diskussionen gar ungefar:
Jag: Undrar hur lang tid det skulle ta att folja sparet till Lusaka, visst skulle man komma fram innan det ar dags att bege sig till SVerige i alla fall? vad tror du?
Nat: No, it would take ages!! Nej, det skulle du inte kunna. Det skulle sakert ta flera dagar att bara ga till Kitwe.
J: Jo, men hur langt ar det till Lusaka? Det tar ju fem timmar med buss...
N: Sant, men bussen kor ju i 300 km/h
J: Va? Nee, kanske i 80 km/h, och det tar fem timmar, jag tror man skulle kunna ga pa tre veckor.
N: ok, om bussen kor i 180 km/h, det maste den ju gora, sa tank hur langt det ar! Vi andra skulle vara i Sverige innan du kom fram.
J: Men hastighetsgransen i Sverige ar 110 km/h, bussarna pa dom har vagarna kan inte kora i 180 km Nat!
N: Men tank pa att alla kor for fort hela tiden!
Jag gav upp eftersom jag fortfarande inte sett en enda fungerande hastighetsmatare i Zambia.
Dagen spenderas med att konstruera bankar och bord och fran 10 plankor, tva sagar som bada sett sina basta dagar, nagra hammare och spik lyckas vi snockra ihop fyra bord och sju bankar och darmed utrusta ett helt klassrum med sittplaster! Sannolikt brot jag varenda social kod i det lilla samhallet genom att bade vara med nar mannen arbetar och dessutom snickra sjalv, men jag at i alla fall middag med kvinnorna.
Kvall. Skyndar mig att duscha for att hinna innan strommen gar och vattnet forsvinner. Vi hinner precis klart med nshiman innan morket lagger sig over hela omradet. Ingen matlagning over kolgrillen ikvall, tack o lov eftersom det gor att middagen drojer till 21.30, minst. Men i morkret finns inte mycket att gora, och kl 21 ar alla i sang. Sa att vi kan vakna kl 5 i morgon igen, och diska undan efter middagen.
Jag o Nathan promenerar till den Community School dar vi ska bygga skolbankar. Vi korsar jarnvagssparet och diskussionen gar ungefar:
Jag: Undrar hur lang tid det skulle ta att folja sparet till Lusaka, visst skulle man komma fram innan det ar dags att bege sig till SVerige i alla fall? vad tror du?
Nat: No, it would take ages!! Nej, det skulle du inte kunna. Det skulle sakert ta flera dagar att bara ga till Kitwe.
J: Jo, men hur langt ar det till Lusaka? Det tar ju fem timmar med buss...
N: Sant, men bussen kor ju i 300 km/h
J: Va? Nee, kanske i 80 km/h, och det tar fem timmar, jag tror man skulle kunna ga pa tre veckor.
N: ok, om bussen kor i 180 km/h, det maste den ju gora, sa tank hur langt det ar! Vi andra skulle vara i Sverige innan du kom fram.
J: Men hastighetsgransen i Sverige ar 110 km/h, bussarna pa dom har vagarna kan inte kora i 180 km Nat!
N: Men tank pa att alla kor for fort hela tiden!
Jag gav upp eftersom jag fortfarande inte sett en enda fungerande hastighetsmatare i Zambia.
Dagen spenderas med att konstruera bankar och bord och fran 10 plankor, tva sagar som bada sett sina basta dagar, nagra hammare och spik lyckas vi snockra ihop fyra bord och sju bankar och darmed utrusta ett helt klassrum med sittplaster! Sannolikt brot jag varenda social kod i det lilla samhallet genom att bade vara med nar mannen arbetar och dessutom snickra sjalv, men jag at i alla fall middag med kvinnorna.
Kvall. Skyndar mig att duscha for att hinna innan strommen gar och vattnet forsvinner. Vi hinner precis klart med nshiman innan morket lagger sig over hela omradet. Ingen matlagning over kolgrillen ikvall, tack o lov eftersom det gor att middagen drojer till 21.30, minst. Men i morkret finns inte mycket att gora, och kl 21 ar alla i sang. Sa att vi kan vakna kl 5 i morgon igen, och diska undan efter middagen.
måndag 3 mars 2008
sa nara zambier man kan komma!
Hela ganget samlade!
Det regnar vattenfall over Malin, Maria, Hanna och Nathan!
Boiling point, vic falls alltsa!!
Jag o Nathan ar drankta!Sammanfattningsvis kan man saga att odet inte vill att jag ska ha nagon kamera, den blev drankt och vagrar att starta. Suck. Men det var det kanske vart?! What a day!
Daremot ar jag numer sa nara zambier man kan bli. Efter att det strulat med visumet och jag rakat blivit stamplad som "business" i passkontrollen, jag varit illegal i landet i en vecka och darefter betalat en miljon Kwacha (vilket inte ar sa mycket som det later som haha) har jag bade ett zambiskt pass och tillfalligt uppehallstillstand. Ha!
Dags att jobba. Kram pa er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
