Nu far vi te Skellefte!

Någon smart kom på idén att vi skulle sprida säker kärlek genom att cykla till Skellefteå. Efter några veckor av förberedelser är vi alldeles jättesnart på väg :) Igår värmde vi upp på brännbollsyran, idag bär det av på våra cyklar som är målade i regnbågens alla färger!

Safe Love Tour 2008 - Pressmeddelande

Pressmeddelande – Kärlek och miljö!

Safe Love Tour 2008
– en cykelturné från Umeå till Skellefteå
30 maj - 8 juni

Safe Love Tour 2008 är ett internationellt projekt om säker kärlek, HIV/AIDS, klamydia och kondomanvändning. Turnén cyklar mellan Umeå och Skellefteå för att samtidigt som vi vill sprida vårt budskap, även värna om miljön. Cyklarna är målade i regnbågens alla färger! Genom interaktiva workshops riktar sig turnén till ungdomar i Umeå, Sävar, Robertsfors, Ånäset och Skellefteå.


Love Fest
– tema kärlek på Hamnmagasinet, Umeå
12 juni kl 17-22

Den 12 juni på Hamnmagasinet blir Love Fest avslutningsarrangemang på Safe Love Tour 2008. Det blir en dag späckad med musik, mat, kulturmöten och kärlek. Temat för dagen kommer även då att vara säker kärlek, HIV/AIDS, klamydia och kondomanvändning. De kreativt målade cyklarna från Safe Love Tour kommer att auktioneras ut under kvällens gång för att samla in pengar till förebyggande arbete mot HIV/AIDS i Zambia och Kambodja. Det kommer även finnas chans att vinna en av cyklarna genom att göra ett sex-quiz. Live på scen spelar Dance with me och Stöld. En sexexpert kommer finnas på plats för att svara på frågor.

Mer information på http://safelovetour.blogg.se

Bakom projektet står 10 ungdomar från Zambia, Kambodja och Sverige. Mellan januari och juni deltar vi i utbytesprogrammet Youth Partners in Development (YPD) som organiseras av Centrum för Internationellt Ungdomsutbyte och finansieras till största del av SIDA. YPD ger unga människor chansen att utforma egna utvecklingsprojekt, både internationellt och i Sverige. Nu är vi i Umeå med projektet Safe Love Tour & Love Fest.



Välkomna att cykla med!

Program:
30 maj Turnén startar på Brännbollsyran i Umeå med laget ”Safe love tour – Play safely!” som bjuder på kondomspex!
31 maj Kl 14:00 beger vi oss från Rådhusplatsen i Umeå mot Sävar – vår cykelturné börjar på allvar!
1 juni Från Sävar mot Robertsfors
2 juni Efter en förmiddag på Tundalsskolan spenderar vi eftermiddagen på Robertsfors ungdomsgård. På kvällen cyklar vi vidare mot Ånäset
3 juni Vi informerar på fritidsgården i Ånäset under dagen. Därefter cyklar vi till Hjåggböle, med en fikapaus i Kålaboda.
4 juni Vi cyklar från Hjåggböle till Skellefteå. I Skellefteå spenderar vi tre nätter i KFUMs lokaler på Stationsgatan.
5 juni Workshops för sex klasser på Sörböleskolan i Skellefteå. På kvällen blir det kondomutdelning på stan!
6 juni För Safe Love Tour innebär Nationaldagen kondomutdelning och informationsspridning i Skellefteå.
7 juni Kl 10:00 startar vi från Torget i Skellefteå och beger oss tillbaka mot Umeå. 8 juni Vi rullar in i Umeå framåt eftermiddagen. Avslutning på Rådhusplatsen.
12 juni Love Fest på Hamnmagasinet kl 17-22. Auktion, mat, musik, kärlek och utställning.

Umeå - björkarnas stad

Hemma. Härliga Sverige med långfrukostar, kaffe och...snö! I björkarnas stad möttes vi av Ingrid, vår tokigt sköna värdmamma, och vad som i Götelaborg skulle betraktas som snökaos (vilket innebär något i stil med en decimeter snö) och kambodjanerna var ute o lekte o förkylde sig redan första dagen. Jag, Nathan och Ingrid hade såhär kul utanför vårt röda hus:

Men våren är på väg också till Norrland och vårsolen har värmt, trots snö, himlen är blå och Umeå vackert. Dessutom är det alldeles fantastiskt att få visa Sverige (främst då maten, eftersom smaksensationerna avlöser varandra efter 3 månader med nshima, kanske är det likadant för våra utländska kollegor?) och lite är det som att upptäcka sitt eget land genom någon annan.

Ola, vår koordinator, och Taonga, Maria J, Maria S och Kakada första dagen.

Under dom första dagarna har vi blivit introducerade på KFUM som ska vara vår arbetsplacering här i Umeå. En av utmaningarna kommer såklart vara att vår projektgrupp blivit större, från att bara ha varit jag o Nathan i Mufulira, ska vi nu komma överens med 8 andra svenskar, kambodjander och zambier som alla har sina uppfattningar om projektidéer och genomförande. Men utmaningar är till för att lösas!! Samtidigt är det precis det som är det bästa; att vara fler på samma ställe, att umgås och lära känna Umeå tillsammans.

pa vag hem...

Tiden gar fort nar man har roligt, men nu vill jag hem till Svea sa jag kan ladda upp lite foton och ata mumsiga frukostar o dricka kaffe. Ett sista inlagg o liten halsning fran flygplatsen i Nairobi hinns med.

Sista veckorna har varit hektiska och fantastiska och precis nar allt kanns som roligast och jag har borjat komma in i livet i Muf sa ar det slut... ! Som slut pa vart bankbyggarprojekt anordnade jag o Nathan en HIV/AIDS dag pa skolan dar vi har jobbat. Dans, drama och musik pa temat HIV/AIDS och utbildning.

I vilket fall...manga hej dan blev det, och kanske kom inga tarar nar jag sa haj da till var vardfamilj, men att saga hej da till nyvunna vanner och goda kamrater var svart. Men innan vi nu ar pa resande fot hemat hann vi med ett kort besok hos Nathans mormor o morfar i Mansa. Trots att det ar en 11 timmar nattbuss (och har, tank: utvecklingsland) sa var det varkligen vart att aka dit. Zambia, the real Africa. Hans morforaldrar bor i en community utan el o utan vatten, men i ett litet hus, ett liten toalett pa garden och ett badrum som bestar av bambustanger i en liten ring. Ja, ni kan ju tanka er. Att sedan komma tillbaka till Lusaka och bli bjuden pa lunch av en rik egyptier pa ett av Lusakas finaste kopcenter blev liksom lite av kontrasternas land.

Naval. Snart ar jag hemma. Jag ar redo. Umea, det ska bli kul! Och det ar sa spannande att se hur zambierna upplever allt nytt: att flyga, rulltrappor, frappe och duty free shoping!

Ses snart!

Doden och arbete in i det sista

Jag har reflekterat en del over doden senaste veckan. I Sverige har jag en gang i mitt liv varit pa en begravning. Min gammelmormor dog, hon blev 102 ar gammal. Begravningen var ett vackert avsked av en manniska som levt ett fantastiskt langt liv, fullt av berattelser och upplevelser. I Zambia har min vardmamma, bara under tiden vi varit har, utan att overdriva varit pa 10 begravningar. HIV/AIDS ar overallt, och trots att hon benamner det "the disease" och menar att man kan skydda sig fran sjukdomen genom att ga i kyrkan, och trots att det ar fyllt med sa mycket stigmatisering att bli sammankopplad med HIV sa ar det ett faktum... jag har aldrig varit med om sa manga begravningar.

Och sa kom det sig da att nagon jag kande gick bort. Mr Banda. 38 ar. Vi kande kanske inte varandra sa att jag i Sverige skulle gatt pa hans begravning (eftersom var relation lite liknade den jag hade med Nils-Jannert, aka Copyguy pa Campus i Vaxjo, det vill saga, Mr Banda agde en av copyshopparna i stan) men eftersom vi ar i Zambia och jag faktiskt traffade honom var o varannan dag sa gick jag pa hans begravning. Bade till kyrkan (en timmes reflektioner om Mr Bandas liv samt boner och sang) och till kyrkogarden, dar graven redan var gravd, men kistan saktes ner och blev igencementerad till alla kvinnors sorgegrat. Dessutom blev jag fragad om jag ville lagga blommor pa hans grav, Jo men visst sager jag. Utan att veta att tanken ar att jag ska ga fram till graven framfor alla och lagga blommor. Vilket i och for sig inte ar nagra problem om det inte vore for att kyrkogarden ar en enda lervalling, jag har sandaler pa mig och halkar omkring bland 20-talet nygravda gravar (de flesta fodda pa 60-/70-talet) med mina blommor i handen. Min enda tanke var "Oh snalla (Gud kanske ar fel ord har, men det var faktiskt en stilla bon jag bad), gor sa att jag inte ramlar over nagon av dessa gravar".

Det gick vagen. Inga missoden. Blommorna pa graven och jag balanserade darifran.

Saken ar. Mr Banda dog inte av AIDS. Han dog i en bilolycka. Igar dog en van till en van som ar sjukskoterska, inte av AIDS utan for att hon tog sitt liv. Jag blir sa konfunderad. Doden, den ar overallt. Folksamlingar vid grannhusen ser jag varje vecka, nar kvinnorna ar dar i sina chitenges (kjoltyg i zambiska monster o vackra farger) och graten och sorgen hors i hela kvarteret. Doden.

Och pa tal om doden dog familjens papegoja i sondags. Dodsorsaken ar oklar, men min hogst ovetenskapliga teori ar helt klart understimulering. Eller eventuellt tristess. Och sex kycklingar fran mammas kycklinguppfodning dog. Fem av sjukdom, en av rodmyreangrepp. Som tur ar har hon over 400 kvar.


Sista veckan i Mufulira. Fullt upp med projektavslut, utdelning av klader och mat till skolor och foraldralosa och projektrapportering.

Kramar

Lagesrapport fran Erika

Rapport och bilder fran Zambiautbytet

http://www.ciu.se/news.php?categoryID=3&id=1522

en helt vanlig dag...

Vaknar av att Mum stokar runt i koket, kl har atminstone passerat fem nar radion satts pa och huset vaknar till liv. Jag forstar mig inte pa denna morgonenergi, helst vill jag ata min frukost i lugn o ro, men forst ska det diskas undan fran igar (eftersom det inte fanns vatten da) och sopas rent och hangas tvatt. Sen kan frukostintaget ske. Smiter lite fran morgonsysslorna genom att somna om, atminstone ett tag.

Jag o Nathan promenerar till den Community School dar vi ska bygga skolbankar. Vi korsar jarnvagssparet och diskussionen gar ungefar:
Jag: Undrar hur lang tid det skulle ta att folja sparet till Lusaka, visst skulle man komma fram innan det ar dags att bege sig till SVerige i alla fall? vad tror du?
Nat: No, it would take ages!! Nej, det skulle du inte kunna. Det skulle sakert ta flera dagar att bara ga till Kitwe.
J: Jo, men hur langt ar det till Lusaka? Det tar ju fem timmar med buss...
N: Sant, men bussen kor ju i 300 km/h
J: Va? Nee, kanske i 80 km/h, och det tar fem timmar, jag tror man skulle kunna ga pa tre veckor.
N: ok, om bussen kor i 180 km/h, det maste den ju gora, sa tank hur langt det ar! Vi andra skulle vara i Sverige innan du kom fram.
J: Men hastighetsgransen i Sverige ar 110 km/h, bussarna pa dom har vagarna kan inte kora i 180 km Nat!
N: Men tank pa att alla kor for fort hela tiden!

Jag gav upp eftersom jag fortfarande inte sett en enda fungerande hastighetsmatare i Zambia.

Dagen spenderas med att konstruera bankar och bord och fran 10 plankor, tva sagar som bada sett sina basta dagar, nagra hammare och spik lyckas vi snockra ihop fyra bord och sju bankar och darmed utrusta ett helt klassrum med sittplaster! Sannolikt brot jag varenda social kod i det lilla samhallet genom att bade vara med nar mannen arbetar och dessutom snickra sjalv, men jag at i alla fall middag med kvinnorna.

Kvall. Skyndar mig att duscha for att hinna innan strommen gar och vattnet forsvinner. Vi hinner precis klart med nshiman innan morket lagger sig over hela omradet. Ingen matlagning over kolgrillen ikvall, tack o lov eftersom det gor att middagen drojer till 21.30, minst. Men i morkret finns inte mycket att gora, och kl 21 ar alla i sang. Sa att vi kan vakna kl 5 i morgon igen, och diska undan efter middagen.

sa nara zambier man kan komma!

Hela ganget samlade!
Det regnar vattenfall over Malin, Maria, Hanna och Nathan!

Boiling point, vic falls alltsa!!

Jag o Nathan ar drankta!

Sammanfattningsvis kan man saga att odet inte vill att jag ska ha nagon kamera, den blev drankt och vagrar att starta. Suck. Men det var det kanske vart?! What a day!

Daremot ar jag numer sa nara zambier man kan bli. Efter att det strulat med visumet och jag rakat blivit stamplad som "business" i passkontrollen, jag varit illegal i landet i en vecka och darefter betalat en miljon Kwacha (vilket inte ar sa mycket som det later som haha) har jag bade ett zambiskt pass och tillfalligt uppehallstillstand. Ha!

Dags att jobba. Kram pa er!

Midcamp i Livingstone

Livingstone ar livligt, tokigt, festligt och har dessutom Victoria fallen som var bland det basta, roligaste och blotaste jag nansin upplevt. Mufulira ar Black mountains av kopparutvinningsavfall och Blackouts pa grund av schemalagda stromavbroot som ingen vet nar dom kommer ta slut. Men efter tre fullspackade dagar i Livingstone med alla deltagarna sa kanns det anda som om jag fatt en rejal energikick att atervanda "hem" till Muf och ta tag i jobb o projekt o lara Nathan att simma :)

Jag o Nathan har bestamt oss for att gora ett bygga skolbankar-projekt pa en community school utanfor Mufulira. Vi hade mote med nagra av omradets invanare och en snickare innan vi akte till Livingstone, sa nu ar det bara att satta igang med inkop av plankor, spik o lim och sen ska det snickras minsann!! Helt otippat skulle man kunna tycka, men vad gor man inte for att dra sitt stra till att uppfylla Millenniemalen?? Utbildning for alla, fa flickor att stanna kvar i skolan och stoppa spridningen av HIV/AIDS genom information och utbildning. Bankbyggande kan kopplas samman med mycket! Dessutom ska vi forsoka inforskaffa nagra digitalkameror som vi ska dela ut till ungdomar i samband med HIV/AIDS workshops for att dokumentera ungdomars vardag och upplevelser av HIV/AIDS och hur det paverkar deras liv. Sa ar tanken med vara sma projekt och eftersom var vardorganisation inte har sa mycket for sig om dagarna sa kan vi ju dela ut arbetsuppgifter framover!

Naval. Nu befinner jag mig i Lusaka. Internetuppkopplingen ar finemang, jag njuter alltsa! Den hogsta byggnaden ser man fran overallt i stan. Och den ar inte ens sarskilt hog! Pa tisdag ar det Mufulira som galler!

...ingen semla i ar heller...

Jobb o kyrkbesok

Att arbeta med Zedao ar lattare sagt an gjort. Brist pa kommunikation och en rivalitet mellan organisationerna i Mufulira om personal, projekt, basta ansokningarna och ekonomiska resurser gor att vi kanner oss lite kluvna nar vi forsoker natverka oss fram bland stans organisationer och olika HIV/AIDS-projekt. Att Zedao inte har en enda Kwacha i kassan och forvantade sig att vi skulle komma till dom med pengar har inte heller underlattat vara forsta veckor, sa mycket energi hart gatt at for att redogora for vart program och vad vi gor har. Sa vad gor vi egentligen har kan man ju fraga sig, haha! Vi har i alla fall kommit igang att ateruppliva ett av Zedaos tidigare projekt med Girls and Boys Children Clubs, vilket innebar att utbilda larare och elever i Community Schools i barns rattigheter, kommunikation, om HIV/AIDS, starka sjalvfortroende, osv. Nasta vecka ar det redan dags for midcamp i Livingstone, sa tiden flyger forbi och vi har ju att gora sa jag klagar inte, utan insuper det zambiska sattet att organisera sig och losa (eller inte losa) saker o ting.

Nar jag inte arbetar sa… ja vad? Mufulira ar inte direkt Platsen Dar Allt Hander. Det ar snarare en plats med nagra roddammiga gator som korsar varandra med sma marknadsstand, ett par busstationer, tutande blaa taxibilar, man som ropar ‘muzungu’ (en vit person) eller ‘I love you’ (fast pa bemba) efter mig och det finns ett snabbkop, allt i ett litet virrvarr som om stan vore sitt egna lilla universum mitt i ingenstans. Vid det har laget ar jag och Nathan redan kanda bland de flesta och vart vi gar kommer nagon fram o halsar; kanske var vi pa samma mote forra veckan, kanske sa vi hej pa marknaden, kanske gar personens dotter i nagon av dom 13 skolorna vi har besokt… Alla halsar pa muzungun fran Sverige och Nathan fran Lusaka :) jag ar glad om jag kan minnas atminstone var jag traffat en eller tva av dom! Men om sanningen ska fram ar Mufulira en hala och har finns ingenting att gora, forutom pa sondagar nar man gar i kyrkan, sa jag har varit en flitig kyrkobesokare (tva ganger pa tre veckor!!) Pa sondag ska jag stanna hemma! Daremot blir det med storsta sannolikhet annu ett par sydafrikanska sapor pa tv och manga timmars matlagning i varldens mest osiga kok dar atminstone en av fyra plattor fungerar.

Tva sma bilder :)

Utbildning for alla ar langt borta…

Alltsa, dags for uppdatering. Jag och Nathan har jobbat i en vecka pa organisationen ZEDAO (Zambia Education and Development Advocacy Organization) som kommer vara var arbetsplacering under tiden vi ar i Mufulira. Man kan val saga att efter att ha besokt 10 stycken sk community schools (skolor som drivs av elevernas foraldrar i omradet dar de finns till for de allra mest utsatta och foraldralosa) pa landsbygden runt Mufulira forra veckan sa har vi sannolikt promenerat en stracka motsvarande att ga till Kenya och tillbaka. Darfor ar planen att den har veckan stanna kvar i stan och lara kanna nagra av de andra organisationerna som arbetar med HIV/AIDS och utbildningsfragor och samtidigt klura vidare pa planerna for vart eget projekt, som antagligen kommer ske pa nagon av de skolorna vi besokt. Utbildning for alla ar langt ifran uppnatt och vi sprudlar av ideer (eller har atminstone ett par) till projekt vi skulle kunna hitta pa!

Lite bilder ar minsann pa sin plats! Forst o framst Nathan, har poserar vi tillsammans med koordinatorn for Copperbelt, han heter Alex. Tyvarr lider Alex av vad Nathan har identifierat som the ‘R/L-syndrome’, vilket innebar att t ex Mufulira blir Mufurila och tillsammans med att han blandar ihop vokaler och laspar, sa forstor jag ungefar ingenting av vad han sager. Men han ar snall och glad, som ni kan se.

Huset och familjen

Diskussion med lararna pa Murundu Community School. I bakgrunden halvfardiga sanitetsfaciliteter. En timme senare var vi vid gransovergangen till Kongo och at majskolv. Tyvarr har jag inte det pa kort eftersom en gransvakt eller tva antagligen skulle ha blivit lite sura och jag helst inte ville raka ut for det. Men majskolven var gooood (ingenting mot mexikanska elotes, men gott anda haha). Paraplyet pa bilden glomde jag kvar pa en buss i lordags. Typiskt.

Sorry alltsa, internet ar sa langsamt sa jag dor. Det blev inga bilder den har gangen heller. Coming up... Ni har atminstone beskrivningen till bilderna har. Ville lagga upp en video ocksa, nar Nyuma dodar flugor i koket, mest for att ni ska fa en glimt av inredningsstilen har, haha. naval. Nasta gang. Kanske...

Sammantaget… Hittills har min vistelse i Afrika bestatt mer av en kansla av forvaning an av nagonting annat. Forvaning over att min vardfamilj har maid och tradgardsmastare och nagon som skoter om vardmammans kycklingar varje dag (fast nu ar kycklingarna salda vid gransen till Kongo eller slaktade, det var en process jag garna slipper se igen haha). Forvaning over att Nyuma aker till Sydafrika med oppen flygbiljett pa semester och for att handla klader till sin mammas boutique som dom driver tillsammans i Mufulira. Forvaning over att familjen inte har nagra regelbundna matvanor. Forvaning over att familjens kvallsunderhallning ar att titta pa sydafrikanska sapor pa TV (eller att tjejerna tittar pa sapor pa en TV, och att pappan bar in en till TV i vardagsrummet for att titta pa nyheter). Forvaning over att det ar stromavbrott varannan kvall och sporadisk vattentillgang. Och forvaning over hur jobbigt det ar att rora ihop en nshima (majsmjol i grotform som ats med handerna och ar varje zambiers basfoda vad galler matintag). Med andra ord..jag njuter av Afrika, Mufulira, att kolla pa Afrikanska Cupen i fotboll, mat, frukt, nya vanner och livet!

Afrika

Status: Internet ar det langsammaste jag upplevt i mitt liv. Eller sa har jag bara fortrangt 90-talet... Darfor kommer en uppdatering i kortform :)

Efter orienteringslagret i Lusaka under tisdag/onsdag forra veckan akte jag o Nathan till stan dar vi ska spendera dom narmaste manaderna: Mufulira.

Nathan: 22 ar och en charmor, vi kommer bra overens minsann vilket ar tur eftersom vi kommer spendera ungefar all var vakna tid tillsammans under utbytet.

Alice: Vardmamma. Det forsta hon sa nar vi sags var "Welcome to Mufulira, please call me mum". Manninskor undrar om hon ar "ooh the fat lady?!" nar vi berattar var vi bor. Sa, hon ar snall och vaggar fram och sager okeee, okeee, hela tiden :D

Nyuma: Vardsyster och vi delar rum. Hon har minst 40 handvaskor och 120 par skor och senaste modellen av Samsungs musikmobil.

Dessutom bor pappa George och bror Kabesi hemma med oss.

Hittills har vi haft stromavbrott minst varannan kvall och det regnar regnar regnar. Vilket innebar mysiga hemmakvallar med familjen, med tanda ljus men oftast utan strom.

Naval, bilder kommer sasmaningom.

Söndagen vi alla väntar på

Vi förbereds. Krishantering, förbandsomläggning, hiv-info, kulturmöten, informellt lärande, målformuleringar, studiebesök, promenader till Drottningholm, titta på regnet, gruppdynamik, bli gödd (maten här på Kärsön utanför Bromma där vi håller hus serverar sjukt god och sjukt mycket mat, jag njuter och tar en kopp kaffe till - man får ju passa på) och lära sig av citat som "det blir aldrig som man tänkt sig, men det brukar bli rätt bra ändå". Just det citatet känns märkligt välbekant och välanvänt, men tydligen är det en fd YPD-deltagare som kläckt det nångång när ingenting blev som det skulle men allt till sist ändå varit bästa upplevelsen nånsin. Med andra ord, jag känner mig åtminstone inte oförberedd nu när jag ger mig iväg.

Annars har dagarna av förberedelser präglats av att lära känna varandra. Lyckorusen av att ha en gemensam resa att se fram emot är överväldigande, men blandas av sorgsna hejdån och i gemenskapens kollektiva känslosvängningar känns alla känslor dubbelt upp, på något märkligt sätt. Men som jag säger: Nu är jag redo att åka! Zambia, here I come!

2 dar kvar...

Två månader försvann, vart tog dom vägen? Nånstans på pendeln mellan Uppsala och Stockholm..kanske? Nu är det bara en resa till huvudstaden kvar och det som främst upptar min tankeverksamhet är prylar. Prylar, som jag med jämna mellanrum släpat runt till diverse platser i Sverige och världen det senaste året ska nu få plats i en ryggsäck. Komprimering, ransonering, organisering. AAAhhhh! Men vem behöver ett par extra byxor när man kan packa ner en uppblåsbar jordglob och kökshandukar med kafferep-motiv?

Nåväl, förberedelserna börjar lida mot sitt slut. Mitt livs första inlägg in i blogg-världen är snart avklarat även det. TBC-bölden är läkt. Maliariatabletter har börjat knapras (inga biverkningar, so far knack knack ta i trä). Jag har packat ner nyponsoppa och lakrits. Lina är världens snällaste som lånar ut sin mobil som inte är operatörslåst. Jag åt världens godaste Flygande Jacob i förrgår. Jag är redo.

Resan till Zambia går med utbytesprogrammet Youth Partners in Development och anordnas av organisationen Centrum för Internationellt Ungdomsutbyte. De sex deltagarna till Zambia ser ni här, jag och Hanna kommer bo i provinsen Copperbelt i nordcentralaste Zambia, nånstans 6-7 mil ifrån varandra. Staden jag ska bo i heter Mufulira och ligger 16 km från gränsen till Kongo, ja ni kan ju hitta själva. OOOHh där ska jag bo tillsammans med Nathan, 22 år, i en värdfamilj i tre månader. Jag kan knappt bärga mig. Jag är spänd av förväntan!

Utöver deltagarna till Zambia är det 8 stycken som åker till Kambodja. Sen ska vi alla samlas i Sverige, och då ska jag bo i Umeå. Jag, Nathan och några arbetspar till. Eftersom jag aldrig varit längre norr ut än ...öörmpf, Uppsala hhrmff, så ska det bli ett minst lika stort äventyr. Nästan så jag hoppas på snö där i april... eller nä, jag ångrade mig. Temat för utbytet är i vilket fall HIV/AIDS, och tanken är att det ska avspeglas i vår arbetsplacering och i våra projektarbeten.

I vilket fall.. här är min blogg. Hoppas kunna hålla er där hemma, er där borta och alla där emellan lite uppdaterade om hur det går och hur jag mår. Trevlig läsning!