Doden och arbete in i det sista

Jag har reflekterat en del over doden senaste veckan. I Sverige har jag en gang i mitt liv varit pa en begravning. Min gammelmormor dog, hon blev 102 ar gammal. Begravningen var ett vackert avsked av en manniska som levt ett fantastiskt langt liv, fullt av berattelser och upplevelser. I Zambia har min vardmamma, bara under tiden vi varit har, utan att overdriva varit pa 10 begravningar. HIV/AIDS ar overallt, och trots att hon benamner det "the disease" och menar att man kan skydda sig fran sjukdomen genom att ga i kyrkan, och trots att det ar fyllt med sa mycket stigmatisering att bli sammankopplad med HIV sa ar det ett faktum... jag har aldrig varit med om sa manga begravningar.

Och sa kom det sig da att nagon jag kande gick bort. Mr Banda. 38 ar. Vi kande kanske inte varandra sa att jag i Sverige skulle gatt pa hans begravning (eftersom var relation lite liknade den jag hade med Nils-Jannert, aka Copyguy pa Campus i Vaxjo, det vill saga, Mr Banda agde en av copyshopparna i stan) men eftersom vi ar i Zambia och jag faktiskt traffade honom var o varannan dag sa gick jag pa hans begravning. Bade till kyrkan (en timmes reflektioner om Mr Bandas liv samt boner och sang) och till kyrkogarden, dar graven redan var gravd, men kistan saktes ner och blev igencementerad till alla kvinnors sorgegrat. Dessutom blev jag fragad om jag ville lagga blommor pa hans grav, Jo men visst sager jag. Utan att veta att tanken ar att jag ska ga fram till graven framfor alla och lagga blommor. Vilket i och for sig inte ar nagra problem om det inte vore for att kyrkogarden ar en enda lervalling, jag har sandaler pa mig och halkar omkring bland 20-talet nygravda gravar (de flesta fodda pa 60-/70-talet) med mina blommor i handen. Min enda tanke var "Oh snalla (Gud kanske ar fel ord har, men det var faktiskt en stilla bon jag bad), gor sa att jag inte ramlar over nagon av dessa gravar".

Det gick vagen. Inga missoden. Blommorna pa graven och jag balanserade darifran.

Saken ar. Mr Banda dog inte av AIDS. Han dog i en bilolycka. Igar dog en van till en van som ar sjukskoterska, inte av AIDS utan for att hon tog sitt liv. Jag blir sa konfunderad. Doden, den ar overallt. Folksamlingar vid grannhusen ser jag varje vecka, nar kvinnorna ar dar i sina chitenges (kjoltyg i zambiska monster o vackra farger) och graten och sorgen hors i hela kvarteret. Doden.

Och pa tal om doden dog familjens papegoja i sondags. Dodsorsaken ar oklar, men min hogst ovetenskapliga teori ar helt klart understimulering. Eller eventuellt tristess. Och sex kycklingar fran mammas kycklinguppfodning dog. Fem av sjukdom, en av rodmyreangrepp. Som tur ar har hon over 400 kvar.


Sista veckan i Mufulira. Fullt upp med projektavslut, utdelning av klader och mat till skolor och foraldralosa och projektrapportering.

Kramar